Min vän är en visionär
På det stora hela har jag alltid sett mig själv som en ganska sorglös själ. Jag bekymrar mig inte för särskilt många saker överlag. Visst, jag tänker en del på budgetunderskottet och skatter . Jag tycker inte alls om skatter. En vän till mig till mig är dock ett par snäpp värre, han hatar verkligen skatter. I varje fall de som han tvingas betala. Jag har för mig att han brukar argumentera för en omvänd progressiv skatteskala. Enligt honom vore det bäst ifall att man fick betala mer skatt ju mindre pengar man tjänade för att nå upp till en skattesats på 80-90 procent för den som tjänar mindre än så där 16 000 månaden (gärna ännu mer). Åt andra hållet skulle skatten avta för att för att så småningom försvinna helt och bli negativ för de som tjänar mycket pengar. Till exempel skulle varje tusenlapp över 100 000 kronor i månadslön kunna innebära en procent i negativ skatt. En månadsinkomst på 200 000 skulle det då, mycket rättvist bli 300 000 kronor. Naturligtvis skulle inte de som kommit upp i de nivåerna behöva jobb särskilt mycket. Faktiskt skulle allt kunna delegeras till andra, kanske till arbetslösa praktikanter med negativ inkomst. Tjänar man 300 000 i månaden varav 100 000 är modern rättviseskatt tillför man nämligen så mycket till samhälle och gör så många lyckliga att man egentligen inte behöver göra något. Den samhällsnyttiga och generösa vanan att genomgå en plastikoperation i månaden eller köpa båtar eller låta arbetslösa människor städa ens hus eller våning och att prygla samma arbetslösa när det gjort fel eller bara för att man känner för att utöva lite makt är börda nog. Allt det här anser min djupt altruistiske vän som just nu är i färd med att slipa på ett manifest.
This entry was posted on Monday, December 12th, 2011 at 11:15 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.